magsäcksslemhinnan

Magsäcksslemhinnan är den innersta slemhinnevävnaden som klär magsäckens insida. Den består av ett enkelt cylindriskt epitel som bildar ytslem och inväxt i magsäckens slemhinnekörtlar (gastric glands). Längst ned i slemhinnan ligger lamina propria och ibland muscularis mucosae som ger struktur och liten rörlighet.

Epitelet innehåller flera celltyper med centrala uppgifter. Ytslemcellerna avger slemliknande slem samt bikarbonat som bildar en skyddande barrier mot den mycket sura magsaften. Parietalceller producerar saltsyra (HCl) och intrinsic factor, vilka är viktiga för matsmältning och B12-absorption. Huvudcellerna avger pepsinogen, som omvandlas till aktivt pepsin i den sura miljön och initierar proteinnedbrytning. Enteroendokrina celler utsöndrar hormoner som reglerar magsäckens funktion: gastrin stimulerar syrasekretion, histamin ökar syrasekretionen via H2-receptorer, och somatostatin hämmar den.

Glandulaturen varierar mellan magsäckens regioner. Fundus och corpus (kroppen) innehåller fundiska körtlar med parietalceller, huvudceller och mucös vävnad, medan antrum och pyloruskörtlar domineras av antrala celler som påverkar motilitet och utsöndring av gastrin.

Magsäcksslemhinnan ansvarar för både mekaniskt och kemiskt skydd samt nedbrytning av föda. Den rena återbildningen sker snabbt, med stamceller i isthmus som byter ut epitel varje 3–5 dagar. Skyddet förstärks av slem–bikarbonatbarriären och av prostaglandiner som stimulerar slem- och bikarbonatutsöndring; NSAID-preparat kan försvaga denna försvarslinje och bidra till slemhinneskador eller ulkus.

Kronisk inflammation eller infektioner, särskilt Helicobacter pylori, kan spricka slemhinnans integritet och leda till gastrit eller ulkus.