magnetiseringsström

Magnetiseringsström är den del av den elektriska strömmen som används för att skapa och upprätthålla det magnetiska flödet i kärnan hos elektriska maskiner, framför allt transformatorer och synkrona maskiner. Den behövs för att kärnan ska uppnå det magnetiska fält som länkar lindningarna.

I en transformator är magnetiseringsströmmen särskilt tydlig när sekundären är utan belastning. Då dras en ström i primärvinden som svarar för kärnans magnetisering och kallas no-load-ström. Den består huvudsakligen av en reaktiv komponent orsakad av magnetiseringsreaktansen X_m (eller magnetiseringsinduktansen L_m) och en mindre del som står för kärnförluster (hysteresis och eddy current). I den förenklade modellen för transformatorn inkorporeras magnetiseringsströmmen som en magnetiseringsgren parallell med den ideala transformatorn.

Storleken på magnetiseringsströmmen beror på den tillämpade spänningen, frekvensen och kärnmaterialets egenskaper. Den är vanligtvis mycket mindre än lastströmmen, men kan variera mellan olika maskiner. Som vägledning följer den ungefär I_m ≈ V1 / X_m, där X_m = ωL_m och L_m ökar med kärnans geometri, antal lindningar och materialets permeabilitet. Ökad spänning ökar magnetiseringsströmmen; ökad frekvens ökar X_m och tenderar att minska I_m för en given spänning, medan kärnförlusterna ofta ökar med frekvensen.

I synkronmaskiner används magnetiseringsströmmen i fältkretsen för att producera luftgapflödet. Fältströmmen regleras av fältförspänningen och styr därmed maskinens flöde och prestanda. Sammanfattningsvis är magnetiseringsström en grundläggande komponent i kärnmagnetisering och i modellering av transformatorer och synkrona maskiner.