Fältströmmen

Fältströmmen är den ström som leds genom fältlindningen i en elektrisk maskin för att skapa och upprätthålla magnetfältet som maskinen är beroende av. I likströmsmaskiner ( DC ) reglerar fältströmmen magnetflödet Φ, vilket i sin tur påverkar både spänningen i en generator och hastigheten samt torquen i en motor. Genom reglage av fältströmmen kan man kontrollera maskinens prestanda i olika driftslägen.

Fältflödet Φ är i huvudsak proportionellt mot If inom ett praktiskt område, även om sambandet blir icke-linjärt vid kärnans mättning. Vanliga fältlösningar i DC-maskiner är: skuntfält (shunt) där If försörjs från en parallell krets; seriefält där If följer armatureströmmen; och kombinerat (compound) där båda lindningarna bidrar till magnetfältet. I generatorer används ofta reglerbar fältström för att hålla en stabil utsignal trots förändringar i belastning; i motorer används fältströmmen för att reglera hastighet och moment.

Reglering av fältströmmen sker vanligtvis med en extern likströmskälla eller ett motstånd i fältkretsen (t.ex. rheostat), ibland med elektroniska regulatorer. Att öka If ökar Φ och därmed magnetfältets styrka; i en generator ökar utsignalen, medan i en motor ökar torque men minskar hastigheten vid en given spänning. Genom fältförsvagning kan man uppnå högre hastighet vid konstant spänning.

Fältströmmen utgör en grundläggande parameter i konstruktion och drift av DC-maskiner och används som ett viktigt verktyg för reglering av prestanda och stabilitet i elektriska system.