låsningsbaserade

Låsningsbaserad synkronisering är en metod inom datorvetenskapen för att kontrollera tillgången till delade resurser i miljöer med flera trådar eller processer. Den bygger på användning av lås, såsom mutexar, semaforer, read-write-lås och spinlocks, som används för att skapa kritiska sektioner där endast en tråd får tillgången i taget. Read-write-lås möjliggör samtidigt läsning av flera trådar medan skrivoperationer blockeras tills låset återvinns. Låsningsbaserad synkronisering är vanligt förekommande i operativsystem, databashantering och applikationsramverk.

Fördelarna med låsningsbaserade metoder är deras enkelhet och breda tillämpbarhet samt en tydlig mental modell för utvecklare: skydd av delade resurser genom att en tråd håller låset tills arbetet i kritiska sektionen är klart. Nackdelarna inkluderar risk för deadlock när flera lås binds i en ogynnsam ordning, högre väntetider och potensiell avmattning i högbelastade system på grund av låskonkurrens, samt komplexitet i underhåll av större låsregimer. Valet mellan finmaskiga och grovmaskiga lås påverkar prestanda och skalbarhet.

Designöverväganden innefattar val av låsningsgranularitet, ordningsföljd för låsningar för att undvika deadlock, användning av försök till lås (try-lock) och tidsgränser, samt frågan om rättvisa och återställning. Vanliga användningsområden inkluderar kärnor i operativsystem, databassystem och serverapplikationer. Språkkontexter exekverar ofta lås genom ord som synchronized i Java, std::mutex i C++, eller lock i C#. Jämfört med låsningsfria och transaktionsminne-metoder erbjuder låsningsbaserade lösningar en enklare modell men ofta, beroende på kontext, sämre skala under hög konkurrens.