långvågs

Långvåg, ofta kallat långvågsbandet inom radiokommunikation, avser den del av radiospektrumet som ligger under 300 kilohertz. I svenska sammanhang används ofta långvågs- som prefix i sammansättningar såsom långvågsradion och långvågsbandet. Denna frekvensrange sträcker sig ungefär från 30 kHz till 300 kHz, vilket motsvarar våglängder på cirka 1 till 10 kilometer.

Långvågsstrålning kännetecknas av god markvågsutbredning över land och hav, vilket gör att sändningar kan tas emot över stora avstånd utan mellanliggande retransmissionsnät. Långvågsystem har vanligtvis låga datahastigheter och kräver stora antenner, ofta vertikala eller jordanknutna typer, för att uppnå rimlig effektivitet. I kombination med varierande mottagningsförhållanden kan mottagning vara opålitlig i tätbefolkade områden eller vid tekniska störningar.

Användning: historiskt var långvåg en viktig kanal för allmänradio i många länder under mitten av 1900-talet. Efter andra världskriget minskade dess betydelse i takt med uppbyggnad av mellanvåg, FM och satellitkommunikation. I dag används långvåg i vissa regioner främst för tidssignaler, navigations- och särskilda kommunikationstjänster, samt som reservkanal i vissa scenarier eller som del av nationella infrastrukturer.

Status: världen över har många långvågsstationer stängts eller byggts om, men en mindre del består fortfarande i bruk i specifika uppgifter där andra band inte lämpar sig. I svenska texter och teknisk dokumentation används termen långvågs- i sammanhang som beskriver dessa system och deras historiska utveckling.