luftvägsresistansen

Luftvägsresistansen, ofta betecknad Raw, är det motstånd som luftvägarna utövar mot luftflöde under andningen. Den definieras som förhållandet mellan tryckskillnaden över luftvägarna (ΔP) och det inspirerade eller exspirerade flödet (V̇): Raw = ΔP / V̇. Enheten är vanligtvis centimeter vatten kolonn per sekund (cm H2O·s/L). I SI-enheter används ibland pascal-sekunder per kubikmeter (Pa·s/m^3). Den totala luftvägsresistansen uppkommer främst i de konduktiva luftvägarna och påverkas av strömningen av luft, där större luftvägar ofta uppvisar någon grad av turbulens, medan nedre luftvägar domineras av laminar flödesegenskaper.

Hos en frisk vuxen vid vila är Raw normalt cirka 0,6–2,4 cm H2O/L/s, med variation beroende på kroppsstorlek, kön, andningsmönster och lungvolym. Flödesregimen och luftvägarnas geometriska egenskaper är centrala för resistansen: enligt principer liknande Poiseuille-förhållandet har resistansen stor känslighet för radiens förändring (resistansen ∝ 1/r^4 i laminar ström). Antalet små luftvägar i parallell minskar dock den totala resistansen i systemet.

Faktorer som ökar luftvägsresistansen inkluderar bronkospasm (såsom vid astma), inflammation, ödem, slemproppar, tumörer eller yttre kompression samt övre luftvägsobstruktion. Luftvägsresistansen varierar med lungvolymen: låg lungvolym ökar ofta Raw genom att små luftvägar kollapsar, medan högre volymer kan minska resistansen.

Klinisk betydelse mäts ofta med pletysmografi, manuell mätning av mun-nu-alveolar tryckskillnad eller tekniker som forced oscillation. Behandling som sänker bronkonstriktion och inflammation kan därigenom reducera Raw och förbättra ventilationseffektiviteten.