lufttrycksprincipen

Lufttrycksprincipen är en grundläggande förklaring inom fysik som beskriver hur luftens tryck verkar på ytor i omgivningen och därmed påverkar föremål och vätskor. Luften utövar krafter per yta, även omtrycket inte är synligt. Trycket i luften mäts i enheten pascal (Pa); vid havsnivå är det ungefär 101 325 Pa, dvs cirka 101 kPa. Lufttrycket varierar med höjd, temperatur och fuktighet, och kan därför skilja sig mellan olika platser och tider.

Principen används för att förklara många fenomen och hur olika apparater fungerar. Barometrar mäter atmosfärstrycket och därigenom fångar upp information om väder och väderstreck. Skillnaden i tryck mellan två sidor av ett föremål kan få det att röra sig eller hålla det fast; en sugpropp fungerar exempelvis genom att skapa lågt tryck inuti koppen så att det yttre lufttrycket pressar koppen mot ytan. Inom teknik används lufttryck i pneumatiska system och i vakuumprinciper som driver verktyg och maskiner.

Lufttrycksprincipen hänger nära gasernas beteende enligt allmänna gaslagen: när volymen förändras förändras trycket om mängden gas och temperaturen hålls relativt konstant. Detta förklarar varför pumpning, kompression och expansion påverkar hur mycket kraft som kan genereras i olika system.

Historiskt har principen visats av studier av Torricelli i barometerarbete och av Boyle genom gaslagens sammanhang. Idag används den som en grundläggande förklaring inom meteorologi, teknik och vardagliga fenomen som visar hur naturens tryck jämnt fördelas och kan påverkas av förändringar i omgivningen.