lanceringssystemen

Lanceringssystemen avser de tekniska anläggningar, fordon och procedurer som möjliggör uppskjutning av raketer eller missiler från marken till en förutbestämd bana. Systemen används inom både rymdsektorn för satelliter och bemannade farkoster och inom försvar där olika typer av uppskjutningar kan förekomma. En lanceringsarkitektur omfattar ofta både uppställnings- och integrationsmiljöer, själva uppskjutningsfordonet, bränslesystem och anslutningar, samt kontroll- och säkerhetssystem.

Huvudkomponenterna inkluderar uppskjutningsplattformen eller uppställningsramen som stabiliserar och riktar farkosten, bränslesystem och propellanter, umbilikala anslutningar som förser farkosten med energi, data och kylning, samt integrations- och testanläggningar där färdigställande och preflight-kontroller sker. Kontrollcentralen ansvarar för telemetri, kommunikation med marken och övergripande styrning, medan säkerhets- och räddningssystem samt range-safety-funktioner hanterar risker och avbrott. Mark- och transportlogistik, meteorologi och externa kommunikationer ingår ofta som stödinfektioner till hela processen.

Typiskt delas lanceringssystemen in i markbaserade uppsättningar (fast eller mobil plattform), havsbaserade plattformar och, i vissa fall, flyg- eller fartygsbaserade lösningar. Inom rymdsektorn dominerar vertikal uppskjutning med en rad olika färdplaner, medan försvarsändamål kan kräva särskilda landbaserade eller sjöbaserade konfigurationer. Trenderna i moderniteten fokuserar på ökad tillförlitlighet och säkerhet, återanvändbara system och standardisering av moduler för att underlätta snabba uppdrag och internationellt samarbete.