kärnenergiens

Kärnenergiens roll i moderna energisystemer innebär energi som härrör från atomkärnor och frigörs främst genom kärnklyvning i kärnreaktorer. Vid klyvning frigörs stora mängder värme som används för att värma vatten till ånga, driva turbiner och producera elektricitet. Fusion, där lätta kärnor förenas till tyngre, är ännu inte kommersiellt tillgänglig men studeras som framtida källa.

Kärnenergiens kommersiella användning började på 1950-talet och växte under senaredecennierna. Den har bidragit med betydande andel av elproduktion i vissa länder, särskilt där stabil baslast krävs. Three Mile Island-olyckan (1979), Tjernobylolyckan (1986) och Fukushima-olyckan (2011) ledde till starkare säkerhetskrav och reflektioner över säkerhetsrisker.

Tekniken omfattar huvudsakligen lättvattenreaktorer (PWR- och BWR-reaktorer) samt andra typer som tungvattenreaktorer och gaskylda reaktorer. Drivmedlet är vanligtvis uran som behöver anrikas; kärnbränsleavfall blir högaktivt avfall som kräver långsiktig hantering och slutlagring i djupa geologiska slutförvar. Forskning bedrivs inom återvinning, transmutering, och snabbreaktorer.

Kärnenergi ger låg utsläpp av koldioxid under drift men har hög initial kostnad, byggtider och krav på avveckling och nedmontering. Den långsiktiga hanteringen av avfall och olycksrisker kräver stark reglering och övervakning. Framtiden väntas präglas av nya reaktortyper, små modulära reaktorer (SMR) och forskning kring förbättrade bränslen och fastare slutförvaring.