kopparlegering

Kopparlegering avser metaller där koppar utgör huvuddelen av legeringen och där andra grundämnen tillsätts för att uppnå specifika egenskaper, såsom ökad styrka, hårdhet eller ökat korrosionsmotstånd. De vanligaste kopparlegeringarna är mässing (koppar–zink) och brons (koppar–tinn). Andra vanliga grupper inkluderar koppar–nickel, koppar–aluminium och berylliumkoppar, vilka används i specialapplikationer.

Mässing kännetecknas av god formbarhet och god korrosionsbeständighet, medan brons ofta är hårdare och bättre motståndskraft mot nötning. Kopparlegeringar har generellt god smidbarhet, elektrisk ledningsförmåga i olika grad och kan anpassas genom bearbetning och värmebehandling.

Historiskt var kopparlegeringar centrala i bronstiden; brons var ett viktigt material för verktyg och vapen innan järn blev dominerande. Idag används kopparlegeringar i många områden: mässing i beslag och rörkopplingar, brons i ventildelar, kugellager och marina applikationer, koppar–nickel i mynt och marint utrustning, samt berylliumkoppar i verktyg och kontakter där hög styrka och god ledningsförmåga behövs.

Tillverkning sker vanligtvis genom smältning av koppar tillsammans med tillsatserna, följt av gjutning, varm- eller kallbearbetning och eventuellt värmebehandling. Efterbearbetning inklusive svetsning och ytbehandling används för specifika krav. Kopparlegeringar är i stor utsträckning återvinnbara och skrot kan smältas om för att producera nya produkter, vilket gör materialet hållbart ur ett livscykelperspektiv.