karbonylkopplingar

Karbonylkopplingar, även kända som karbonylkopplingsreaktioner, är en grupp organisk kemi där ett karbonylatom (C=O) fungerar som en reaktant i en föreningsprocess med ett annat organiskt ämne, oftast ett organometallorgan. De är centrala i syntetiska strategier för att bilda kol‑kolbindingar och har utvecklats för att möjliggöra konstruktion av komplexa molekyler på ett efficient sätt.

Den klassiska metodiken bygger på anslutning av en organometallisk reaktant – exempelvis en organoborärte eller organomangan - till ett aktivt sidi tills en karbonylkomponent (t.ex. aldehyd, keton eller ester) substat. En mekanism med formning av en transient organometallintermediat följs av migrering av karbonylblocket till kol-kolbindningen. Recepten kan variera beträffande metall, trappningsoxid eller katalysator, vilket gör att katalytiska system såsom palladium eller rhodium ofta används för att förbättra reaktivitet och selektivitet.

Karbonylkopplingar är särskilt värdefulla i fästningen av heterocykliska ringar, där resilventeterminer som elektrophila eller nukleofila kapaciteter hos koncentrationen gör att man kan bygga långa polymetallkomplex. Till exempel används Heck-genomvandlingar, Kumada, Stille och Negishi för att introducera aromatiska grupper till en karbonylstruktur. Ett ofta citerat exempel är Friedel–Crafts‑sydolys, där karbonylartikalerna bildas via en vinyllösare som resergerar efter deoxykarth.

Experimentellt används olika lösningsmedel och temperatur. Användning av spektrumtekniker (NMR, IR, MS) är avgörande för att verifiera produktspektera. Kombinera med funktionell grupptolerans för att uppnå en hög sterotyp enlighet, vilket gör karbonylkopplingar till en hörnsten i moderna syntetiska odelningar.