kakelugnar

Kakelugnar är en traditionell svensk murad uppvärmningskamin klädd med keramiska kakelplattor. De används framför allt för rumsvärme och fungerar som både värmelagring och strålvärme. En kakelugn består av tegel- eller stenmassa med en eldkammare och ett långt kanalsystem av rökgångar som löper genom konstruktionen. Den långa vägen för den heta röken gör att mycket av värmen tas upp av tegelmassan, som senare långsamt avger värmen genom kaklets yta. Resultatet är en jämn och långsam uppvärmning som kan hålla rumstemperaturen flera timmar efter att elden blivit släckt.

Historiskt utvecklades kakelugnen i Sverige från 1600-talet och blev särskilt vanlig under 1700- och 1800-talen. De är ofta dekorerade med handmålade eller reliefinprängda kakel och utgör viktiga inslag i äldre bostads- och herrgårdsarkitektur. I dag förekommer kakelugnar fortfarande i bevarade byggnader och i nyproduktionen som estetiskt centrum i traditionella interiörer; många anses ha kulturhistoriskt värde och kan vara skyddade som byggnadsminnen.

Underhåll kräver regelbunden sotning och kontroll av rökgångar samt tillsyn av tegelläggningen och kaklets ytbehandling. Eftersom kakelugnar är effektiva värmekällor räcker det ofta att eldas med trä i kortare perioder för att undvika sprickor i den yttre kakelbeklädnaden. Modern användning kombinerar bevarandeintressen med säkerhets- och energieffektivitetskrav.