isolerbarhet

Isolerbarhet är inom bygg- och materialvetenskap förmågan hos ett material eller en konstruktion att motstå värmeöverföring mellan två miljöer. En hög isolerbarhet innebär ett lågt värmeflöde och därmed bättre energieffektivitet och människors komfort i byggnaden.

Isolerbarheten påverkas av flera faktorer. Materialets värmeledningsförmåga, λ (lambda), anger hur väl det leder värme. Tjockleken på lagret och eventuella luftspalter samt konvektion i konstruktionen spelar stor roll. Fuktinnehåll, temperaturförhållanden och hur väl materialet är installerat påverkar också. Vid dimensionering används ofta U-värde, mått på hur mycket värme som överförs per kvadratmeter och grad skillnad mellan in- och utsida. R-värde beskriver motståndet och beräknas som R = d/λ, där d är tjockleken. Den totala motståndet R_total för en sammansatt konstruktion sammanfogas och U-värdet är inversen av R_total (U = 1/R_total).

Material och konstruktioner som har god isolerbarhet inkluderar mineralull, cellplast och polyuretanskum, samt aerogeler under rätt betingelser. Metaller och vissa massiva material utan luftfickor har generellt låg isolerbarhet. Isolerbarheten i en hel vägg påverkas av konstruktionens utformning, eventuella termiskabroar vid fasad- och takkonstruktioner, samt byggnadens lufttäthet och fukt. God isolerbarhet bidrar till energibesparing, förbättrad komfort och minskad klimatpåverkan, men kräver korrekt installation, fukthantering och hänsyn till åldring av material.

Standarder och tester används för att bedöma isolerbarheten i praktiken, ofta genom beräkningar av U-värden och motsvarande tester enligt europeiska och nationella normer.