indoeuropeisk

Indoeuropeisk refererar till indoeuropeiska språkfamiljen, en av världens största språkfamiljer. Den omfattar språk som talas i stora delar av Europa samt i västra, centrala och södra Asien. De största grenarna är germanska, romanska, slaviska, baltiska, keltiska, grekiska och armeniska, samt albanska och indoiranska språkgrupp, där indoariska och iranska språk ingår. Äldre grenar som anatoliska och tochariska är utdöda. Klassificeringen bygger på jämförande lingvistik, och olika modeller kan betona olika tidiga avknoppningar.

Protoindoeuropeiska (PIE) är det rekonstruerade urvalet som ligger till grund för familjen. Genom den jämförande metoden har lingvister rekonstruerat ljudförändringar och ordstammar som visar samband mellan språken. PIE uppfattas ofta ha talats cirka 4500–2500 f.Kr., ofta föreslaget i eller nära Pontiska-Kaspiska regionen, även om platsen för ursprunget är föremål för diskussion.

Indoeuropeiska språk kännetecknas av omfattande böjningssystem och grammatiska markörer som hjälper till att indikera kasus, genus och tid i många av de yngre grenarna. Trots språkliga skillnader delar de många grundläggande ordstammar och semantiska fält, vilket speglar deras gemensamma ursprung.

Språken spreds över kontinenterna genom migration, handel och kulturell kontakt. Idag innehar indoeuropeiska språk en mängd officiella, regionala och lingua franca-roller världen över, med engelska, spanska, ryska, hindi och persiska som centrala representanter. Studiet av Indoeuropas språk har varit grundläggande inom lingvistikens historiska disciplin och har format förståelsen av språkens utveckling och spridning.