immunokemiska

Immunokemi är en gren inom biokemi och immunologi som studerar och utnyttjar antigen–antibody interaktioner med kemiska metoder för att detektera, kvantifiera och karakterisera biomolekyler. Den sammanför principer från kemi, biokemi och molekylär biologi och används inom klinisk diagnostik, forskning och läkemedelsutveckling.

Grundläggande begrepp inom immunokemi är specifik bindning mellan antikroppar och deras antigener, samt way som denna bindning kan göras synlig och mätbar med olika märkningar. Vanliga format inkluderar in-situ och solutionbaserade immunoassays där antikroppar eller antigener är immobiliserade i en fast fas eller i vätska. Märkningar med enzymer, fluoroforer, radioisotoper eller chemiluminescens används för att omvandla antigen–antikroppens bindning till ett mätbart signal.

Vanliga tekniker inom immunokemi omfattar ELISA (enzyme‑linked immunosorbent assay) för kvantifiering i kroppsvätskor, immunoblotting som Western blot för proteinidentifiering, immunohistokemi och immunocytokemi för bestämning av lokalisering i vävnad eller celler, samt flödescytometri för cellmarkörer. Andra metoder inkluderar immunoprecipitation, immunochromatografi och immunaffinitetskromatografi.

Praktiska tillämpningar inkluderar klinisk diagnostik (till exempel infektionssjukdomar, hormonnivåer och cancerrelaterade markörer), graviditetstester, autoimmuna sjukdomar och farmaceutisk kvalitetskontroll. Immunokemi används också i forskning för studier av proteinexpression, interaktioner och för målvalidering i läkemedelsutveckling.

Historia och utveckling präglas av framsteg inom antikroppsproduktion och immunoassaytekniker. Viktiga milstolpar är radioimmunoassayets uppkomst och senare utveckling av ELISA. Idag används både polyklonala och monoklonala antikroppar samt rekombinanta antibodytekniker för ökad specificitet och bredd.