ikkekontaktmetoder

Ikkekontaktmetoder, eller icke-kontaktmetoder, är mät- och bedömningsmetoder som inte kräver fysisk kontakt mellan mätinstrumentet och objektet som undersöks. Data samlas in på avstånd eller med hjälp av fält, strålning eller andra icke-kontakta signaler och används för att uppskatta egenskaper som dimension, temperatur, form eller rörelse.

Vanliga grupper av ikkekontaktmetoder inkluderar optiska metoder som kamerabaserad mätning, strukturerat ljus, interferometri och fotogrammetri; elektromagnetiska metoder som LIDAR och radar, samt icke-kontakt materialprovning som eddy current-teknik; termiska metoder som infraröd termografi för temperaturanalys; akustiska metoder som laser Doppler vibrometri för vibrationer eller luftkoppplad ultraljudsprovning. Det finns även röntgen- och terahertzbaserade tekniker för inbäddade eller djupt skiktad information, där instrumentet kan vara längre bort än objektet.

Användningsområden sträcker sig över industriell kvalitetskontroll och produktion, bygg- och infrastrukturövervakning, flyg- och fordonsindustri, medicinsk bildgivning och forskning. I robotik används icke-kontaktmetoder för positionsmått och miljöuppfattning, medan materialvetenskap ofta utnyttjar icke-kontakt sensorik för att bedöma yta och struktur utan att skada provet.

Fördelar med ikkekontaktmetoder inkluderar minskad risk för skada eller förorening, förmåga att mäta rörliga eller ömtåliga objekt samt möjligheten till fullfältsdata utan direkt kontakt. Begränsningar är miljöberoende (ljus, damm, reflektion), sensorns räckvidd och upplösning, kalibreringsbehov och kostnader samt tolkningskomplexitet.

Sammanfattningsvis utgör ikkekontaktmetoder en bred kategori av tekniker som möjliggör säkra, snabba och ofta icke-invasiva mätningar i många tillämpningar.