härdningstyper

Härdningstyper är olika sätt att öka hårdheten hos material, särskilt metaller. Inom metallurgi delas de ofta in i termisk härdning, diffusionshärdning och härdning genom deformation. Målet är ofta att få en hård yta samtidigt som kärnan förblir duktil.

Termisk härdning innebär uppvärmning till en specifik temperatur och efterföljande kylning. Den vanligaste metoden i stål är härdning till martensit genom snabb nedkylning från austenitområdet. Efter härdningen följer ofta en anlöpning för att öka seghet och minska sprödhet. Austempering och martempering är varianter som ger bainitiska eller martensitiska mikrostrukturer med lägre förvrängning.

Diffusionshärdning innebär att hårdheten uppnås i ett ytskikt medan kärnan förblir mjukare. Vanliga metoder är karburering (diffusion av kol i ytan), nitrering och carbonitrering. Dessa processer skapar ett hårt ytskikt som tålar nötning bättre.

Arbetshärdning, eller kallbearbetning, ökar hårdheten genom plastisk deformation vid eller nära rumstemperatur. Resultatet är högre styrka och ofta ökad slitstyrka men minskad formbarhet.

Valet av härdningstyp beror på önskad kombination av ythårdhet, kärnhårdhet, sprödhet och kostnad, samt materialets kemi och dimensioner.