högtalartyp

Högtalartyp är en beteckning på olika konstruktioner och tekniska lösningar som används för att omvandla elektriska signaler till ljud. Olika typer kännetecknas av hur de drivs, hur de fördelar frekvenserna och vilka krav de ställer på rum och förstärkning. Valet av högtalartyp påverkar ljudkvalitet, effektivitet, riktverkan och användningsområde.

Dynamiska högtalare är den vanligaste typen. De har en kon eller membran som drivs av en spole i ett magnetfält. De kan delas in i woofer, mellan- och diskantdrivare eller kombineras i ett enda multiway-system. Slutna (sealed) lådor ger en slankare bas, medan portade (bass-reflex) lådor används för att förstärka låga frekvenser. Dynamiska högtalare finns i bokhylles- och golvstående modeller, samt i bil- och hembioapparater.

Elektrostatiska högtalare använder tunna plastfilmplattor med höga spänningar som vibrerar för ljudåtergivning. De är kända för mycket låg egen­dämpning och bred, mjuk mellanbas, men kräver större paneler och särskilda förstärkare. De är vanligtvis dyrare och mindre vanliga i konsumentmarknaden.

Planar- och ribbonhögtalare är typer av tunna membranlösningar där en planar eller trådram medförs av en elektrisk ström. Ribbon används ofta för högre frekvenser och ger snabb, direkt återgivning men kräver noggrann förstärkning.

Hornhögtalare använder akustiska koner i en hornform för hög effektivitet och riktverkan, ofta i proffs- eller utomhusmiljöer. Koaxial- eller coax-driver kombinerar flera frekvensområden i en enhet med delarna på samma axel, vilket förenklar placering. Öppna eller dipolhögtalare ger ljud från båda sidor av panelen och kan påverka rumsreflektioner.

Högtalare kan vara aktiva (inbyggd förstärkare) eller passiva (utrustade med endast högtalarelement och kräver extern förstärkare). Valet påverkar anslutning, placering och rumskorrigering.