glacialinterglacialcykler

Glacial–interglacialcykler är långa svängningar i Jordens klimat som växlar mellan perioder av omfattande glaciation (glacialer) och varmare perioder (interglacialer). De dominerar under Quaternärens Pleistocen och studeras med iskärnor, marina isotopproxydata i sediment och andra geologiska data.

Orsaken ligger i en kombination av långsiktiga klimattrender och kortare orbitala variationer som påverkar insolationen vid hög latitid. Milankovitch-cyklerna omfattar excentricitet (~100 000 år), axellutning (~41 000 år) och precession (~23 000 år). Dessa förändringar styr hur mycket solljus som når de norra halvklotets somrar, vilket driver avsmältning eller tillväxt av ismassor. Återkopplingar som albedo och förändringar i atmosfärens växthusgaser (CO2, metan) förstärker eller dämpar dessa förändringar.

Bevisen består av isotopdata i marina foraminiferer och iskärnor från Antarktis och Grönland, som fångar temperatur och CO2-nivåer över tusentals till hundratusentals år. Under sen Pleistocen var cyklerna oftast cirka 100 000 år mellan glaciala och interglaciala stadier, medan tidigare epoker hade ungefär 40 000-års cykler kopplade till axellutningen. Den nuvarande interglacialen, Holocen, började för cirka 11 700 år sedan. Mänsklig påverkan kan nu överlagra eller modulera naturens cykler.

Glacial–interglacialcyklerna har stor betydelse för havsnivå, biogeokemiska processer, vegetation och evolutionära och kulturella förlopp. De ger en ram för att förstå klimatets variation under de senaste två till tre miljoner åren och förväntade framtida scenarier under olika forcings.