färgnegativfilm

Färgnegativfilm är en typ av fotografisk film som registrerar en scen som ett färgnegativ. Negativet används sedan för att skapa färdiga bilder genom avtryckning på färgkopi- eller genom digital avläsning. Denna typ av film dominerade allmän fotografi före den breda uppkomsten av digital teknik.

Struktur och hur det fungerar: Färgnegativfilm består av flera färgsensitiva emulsionslager (vanligtvis blått, grönt och rött känsliga lager) som innehåller färgcouplers. När filmen exponeras utvecklas varje lager och bildar missfärgade färgdikter som är motsatsen till scenens färger (komplementfärger). Resultatet är ett färgnegativ där ljusa områden på scenen blir mörka i negativet och färgerna omvänt. För att få en färdig bild används sedan en färgutvecklingsprocess (vanligtvis C-41 i konsumentfilmer) följt av avtryckning eller digital avläsning.

Användning, egenskaper och format: Färgnegativfilm har varit standard inom familje- och konsumentfotografi. Vanliga filmhastigheter är ISO 100–400, med lättare varianter upp till högre hastigheter. Den är generellt lätthanterlig i olika ljusförhållanden, ger bred färgåtergivning och tolerans för felexponering, men kräver färgutveckling och rätt kondition för att hålla färgerna stabila över tid. Format som 35 mm och medelhögupplösta rullfilmer (t.ex. 120) har varit vanliga.

Historia och standarder: Färgnegativfilm utvecklades under andra världskriget och blev kommersiell mainstream i mitten av 1900-talet med märken som Kodacolor och Agfacolor. Den moderna färgutvecklingen i konsumentfilmer är ofta reglerad av standarder som C-41, vilka förenklar tryck- och scansystem. Denna typ av film står i dag i stor del avsatt för arkivering och speciella applikationer, medan digital fotografering dominerar den allmänna användningen.