flygplatslandningsbanor

Flygplatslandningsbanor är de långa, plana ytor som används för landningar och starter. De flesta banor är belagda med asfalt eller betong och konstruerade för höga belastningar och olika väder. Mindre flygplatser kan ha obelagda eller grus- eller gräsytor, men för kommersiell trafik är hårda beläggningar standard. Banornas skick, friktion och jämnhet påverkar bromsverkan och startkontroll.

En bana anges med tvåsiffriga nummer som speglar dess magnetiska riktning och avrundas till närmaste tiotal; till exempel 09/27. Vid varje ände finns markeringar: threshold (startpunkten), mittlinje och målpunkter (Aiming Points) placerade cirka 100–150 meter in. Efter målpunkterna finns landningszonsmarkeringar som anger det rekommenderade landningsområdet. Bana kan också ha kantmarkeringar och skyltar som stödjer flygriktningen vid låg sikt.

Banor utrustas med ljus- och instrumentlandningshjälpmedel. Natt- eller sämre sikt stöds av banljus, kantljus och landningshjälp som PAPI eller VASI. Instrumentlandningssystem som ILS (Instrument Landing System) ger vägledning, ofta tillsammans med DME eller GNSS. Runt banan finns säkerhetsområden som RESA (Runway End Safety Area) och stoppzoner eller blast pads för att hantera missade landningar. Dränering och underhåll bibehåller ytskikt och friktion.

Drift och underhåll av landningsbanorna regleras av nationella och internationella myndigheter. Bana måste uppfylla krav på längd, bredd och bärförmåga. Regelbundna inspektioner och underhåll säkerställer att beläggningen och avrinningen fungerar. Ansvariga är flygplatsoperatören i samarbete med tillsynsmyndigheter som övervakar civil luftfart för att hålla banorna säkra och tillgängliga.