egenrotasjonen

Egenrotationen är ett objekts rotation kring sin egen axel. Den beskriver hur snabbt och i vilken riktning kroppen snurrar i förhållande till sin egen mittpunkt, och står i kontrast till omloppsrörelsen kring en annan kropp (revolutionen). Egenrotationen är central för att definiera en kropps daglängd och dess orientering i rymden.

För att kvantifiera egenrotationen används vanligtvis rotationsperioden T, och vinkelfarten ω = 2π/T. I praktiken används olika tidsmått beroende på referensram: en sidereal rotation gör ett fullständigt varv i förhållande till avlägsna stjärnor, medan en solar rotation används när man följer hur lång dagen är i förhållande till solen. På planeter som betingas av tidvattenförhållanden kan skillnaderna mellan dessa två mått vara betydelsefulla.

Observationer av egenrotationen görs genom ljuskurvor (varierande ljusstyrka över tiden), spektrala analyser, radarobservationer och direkta bilder. Form och inre struktur påverkar rotationen: snabba rotationer ger ofta oblat form med större aktetekvatorutbuktning, medan långsammare rotationer kan ge mer sfäriska kroppar. Små kroppar i asteroidbältet kan genomgå anmärkningsvärda ändringar i rotation genom YORP-effekten, där anisotropa värmestrålningar gradvis ändrar deras rotationshastighet och axellutning över tid.

Exempel på variationer i egenrotationen är Jordens cirka 23 timmar 56 minuter sidereal dag, Venus mycket långsam och retrograd rotation, samt Jupiters korta cirka 10 timmar rotation. Egenrotationen påverkar klimat, väder och dagsljusmönster samt ger insikter i en kropps formation och evolution.