diskonteringsräntan

Diskonteringsräntan är den ränta som centralbanken tar ut när banker lånar pengar direkt från centralbanken via en diskontofacilitet. Räntan bestäms av centralbankens styrelse och används som ett verktyg för att hantera likviditet i banksystemet samt att signalera den penningpolitiska hållningen. Genom diskontofaciliteten kan kommersiella banker låna pengar mot säkerheter, ofta när de behöver täcka kortsiktiga likviditetsbehov eller under finansiell stress.

Diskonteringsräntan skiljer sig från reporäntan, som är det främsta instrumentet för penningpolitiken i öppna marknadsoperationer. Den används också i relation till andra räntor, såsom bankernas inlåningsränta hos centralbanken och marginalräntan. I normalmarknader betraktas diskonteringsräntan ofta som en något högre kostnad för kortfristiga lån jämfört med marknadsräntorna, vilket gör att bankerna använder den diskonteringsfaciliteten endast vid behov.

Historiskt har diskonteringsräntan varit en del av centralbankens verktygslåda för att hantera likviditet och finansiell stabilitet, men med utvecklingen av fler marknadsbaserade verktyg har dess roll varierat mellan länder och över tid. I Sverige har termen använts i olika tider med varierande regler och strukturer hos Riksbanken, och dess praktiska betydelse kan alltså skilja mellan perioder.