diffusionsceller

Diffusionsceller är ett in vitro-system som används för att studera hur ämnen diffunderar genom en membran. De används inom farmaci, kosmetik och toxikologi för att bedöma hur ett ämne överförs genom biologiska eller konstgjorda barriärer. Den vanligaste typen är Franz-diffusionscell, där en membran placeras mellan två kammare: en donatorskammare med testsubstansen och en mottagarkammare som innehåller receptorvätska.

Membranet kan vara biologisk vävnad (t.ex. hud från djur eller människa) eller syntetiska material som cellulosamembran eller PTFE. Storlek och area varierar mellan studier och beror på experimentets mål. Receptorvätskan hålls konstant och simulerar kroppens vätskor, ofta vid kroppstemperatur med konstant omrörning.

Före studien kontrolleras membranets integritet. Testsubstansen appliceras i donorskammaren och systemet övervakas under tiden; prover tas regelbundet från receptorssidan och analyseras vanligtvis med HPLC, LC-MS eller UV-spektroskopi för att bestämma mängden som diffunderat över tiden. Från data beräknas cumulat uppmätt mängd Q(t), steady-state flux J och ibland permeabilitetskoefficienten P = J/C_d.

Användningsområden inkluderar bedömning av transdermala plåster, kosmetiska ingredienser, läkemedelsformuleringar och toxikologiska tester. Fördelar är kontrollerad miljö och reproducibilitet, medan begränsningar inkluderar avsaknad av metabolism och ibland svår in vivo‑korrelation. Resultaten påverkas av membrantyp, vävnadsintegritet och experimentella villkor, vilket gör standardisering viktigt.