cytokinbehandlingar

Cytokinbehandlingar är medicinska behandlingar som använder cytokiner eller cytokinstimulerande proteiner för att påverka immunsystemet eller hematopoiesen. Syftet är att förstärka antitumörrespons, hämma onormal celltillväxt eller behandla blodsjukdomar, infektioner och autoimmuna tillstånd. Cytokiner är signalingproteiner som reglerar immunreaktioner, inflammation och produktionen av blodceller.

Vanliga typer och tillämpningar inkluderar interferoner (IFN-α, IFN-β, IFN-γ), som används i vissa cancersjukdomar (t.ex. metastaserande melanom, Kaposis sarkom), samt i virala infektioner som hepatit B och C. IFN-β används vid multipel skleros för att minska återfall. Interleukiner som IL-2 (aldesleukin) har använts i avancerade tumörer som metastaserad njurcellskarcinom och melanom, men med betydande toxicitet och används nu mer begränsat.

Tillväxtfaktorer som G-CSF (filgrastim, pegfilgrastim) och GM-CSF (sargramostim) används för att minska neutropeni efter cytostatikabehandling och för att mobilisera stamceller vid transplantation. Erythropoietinstimulerande medel (epoetin alfa, darbepoetin alfa) behandlar anemi vid kronisk njursjukdom eller cytostatikabehandling, med hänsyn till riskerna för överdriven hemoglobinnivå och tromboemboli.

Administrationen sker oftast per injektion eller infusion, och behandlingslängd och dosering styrs av indikation, patientens tillstånd och response. Vanliga biverkningar inkluderar influensaliknande symtom, trötthet och negala effekter som cytokinrelaterade toxicitet. Långvarig behandling kräver noggrann övervakning av laboratorievärden, biverkningar och relativa kontraindikationer. Användning av cytokiner sker under specialistvård och följer lokala riktlinjer och godkända indikationer.