byggnadshöjd

Byggnadshöjd är ett begrepp inom arkitektur och stadsplanering som anger den maximala vertikala höjden för en byggnad enligt en detalj- eller översiktsplan. Den används för att styra stadsbilden, solförhållanden och skuggningseffekter samt att skapa en jämn skala mellan byggnader i ett område.

Mätningen av byggnadshöjd sker normalt från den färdiga marknivån vid byggnadens fasad till den högsta punkten på byggnadens tak eller nock. I olika planer kan basnivån variera; vid flack eller kuperad mark kan särskilda mätpunkter anges, eller så används genomsnittlig eller befintlig marknivå vid fasadens bas. Byggnadshöjd kan ibland begränsas även av främre och bakre höjdbestämmelser i detaljplan.

Byggnadshöjd skiljer sig från andra höjdmått som totalhöjd, som kan inkludera masts, skorstenar eller andra icke-arkitektoniska utskjut, och nockhöjd, den högsta punkten av taket. I praktiken är byggnadshöjden det värde som står i planen och som bygglov beaktas mot.

Reglerna för byggnadshöjd finns i detaljplaner och översiktsplaner samt i bygglovsprinciper och Boverkets byggregler (BBR). Detaljplanen kan ange olika byggnadshöjder i olika zoner och längs gator för att uppnå önskade stadsrums- och skuggningsförhållanden.

Användningen av byggnadshöjd påverkar bland annat landskapets skala, ljus- och vindförhållanden samt brandskydd och utrymning. Vid planering är det viktigt att kontrollera vad som gäller i aktuell detaljplan eller översiktsplan.