brandsläckning

Brandsläckning är en del av brandskyddet och syftar till att snabbt stoppa en uppkommen brand samt hindra spridning. Målet är att avlägsna värme, isolera bränslet eller reducera syrehalten i lågan, eller att hämma flamans kedjereaktion genom kemiska medel.

Metoderna vilar på tre grundprinciper: kylning, kväva eller isolera bränslet och kemisk hämning av lågan. Valet av metod beror på brandsklass, omgivning och närvaro av människor. I praktiken kombineras ofta flera tillvägagångssätt för att uppnå snabb avslutning och förhindra återantändning.

De vanligaste släckmedlen är vattenbaserade system (sprinklers och handbrandsläckare), skumsläckmedel, torrkemikalier (torrpulver) samt gasbaserade system såsom koldioxid eller andra inertgaser. Vatten används främst för att kyla lågan och avlägsna värmen, medan skum och pulver kan täcka eller avbryta tillgången till bränslet. Gasbaserade system används särskilt i rum där människor är närvarande eller där låga temperaturer och miljödon riskerar skada.

Brandsläckning i byggnader omfattar manuella brandsläckare, automatiska vattensprinklersystem och specialsläcksystem för känsliga utrymmen som serverrum eller arkiv. Regelbunden inspektion, underhåll och utbildning är nödvändiga för att säkerställa funktion vid en verklig brand. Regler och standarder från exempelvis Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) samt europeiska och internationella standarder styr utformning och underhåll av släcksystem.

Historiskt har brandsläckning utvecklats från tidiga vatten- och handsläckare till moderna byggnadssystem och kemiska släckmedel, med ökat fokus på människors säkerhet och miljöhänsyn.