borrkärna

Borrkärna är en cylinderformad provkropp av berg eller sediment som tas upp ur underjorden vid borrning. Den ger en kontinuerlig och i stort sett oförändrad bild av den geologiska sekvensen och bevarar textur, färg, kornstorlek, mineralinnehåll och ibland fossil. Den gör det möjligt att tolka stratigrafi och tidigare miljöförhållanden på ett sätt som borrkax eller ytplockade prover ofta inte kan.

Borrkärnor används inom geologi, paleogeografi, petroleum- och mineralprospektering samt miljö- och klimatforskning. De används för att studera avlagringars miljöer, kemisk sammansättning och ålder samt för att rekonstruera tidigare klimatförhållanden och geologiska händelser över tid. Inom olje- och gasindustrin är kärnprov viktiga för att bedöma reservoirers egenskaper och kolväteinnehåll.

Kärnteknik och loggning: Kärnprover tas upp med kärnborrar, ofta med diamantkärnborrar, vilket ger kontinuerliga kärnor i olika diametrar. Vanliga storlekar inom geologi är NQ, HQ och PQ. Efter upphämtning loggas kärnorna noggrant på plats och i efterhand i labb: beskrivning av färg, textur, lithologi, eventuella deformationer och fossilinnehåll samt orientering. Kärnorna förvaras i särskilda kärnboxar och lagras under lämpliga förhållanden.

Analys och användning: I labb genomförs petrografi, röntgendiffraktion (XRD), röntgenfluorescens (XRF), isotop- och kemiska analyser samt CT-skanning och åldersbestämning. Borrkärnor används för att rekonstruera tidigare klimat, miljöer och sedimentära miljöer, tolka stratigrafi och stödja prospektering efter olja, gas, metaller eller vatten.

Begränsningar och historia: Upphämtade kärnor kan vara skadade eller ofullständiga på grund av borrningens process och loggningsförhållanden. Tekniken utvecklades i större skala under 1900-talet inom oljeindustrin och har sedan dess blivit ett centralt verktyg inom geovetenskaperna.

---