anteckningsteknik

Anteckningsteknik är en samling metoder för att registrera information effektivt under föreläsningar, möten eller studiearbete. Den syftar till ökad förståelse, bättre minneshållning och snabb återkallelse genom en tydlig struktur och aktiv bearbetning av materialet.

Vanliga tekniker inkluderar Cornell-metoden, som delar sidan i en cue-zon för nyckelord, en anteckningszon för själva noteringarna och en sammanfattning längst ned; outline-metoden, där huvudpunkter följs av underpunkter i hierarkisk ordning; och tankekartor (mind mapping), som visuellt kopplar samman centrala begrepp och deras relationer. Diagram- och tabellbaserade metoder används för data och jämförelser medan andra använder löpande text med förkortningar och symboler.

Principer för effektiv anteckning innefattar aktiv lyssning eller läsning, ett fokus på kärnpunkter snarare än ordagrant återgivning, användning av förkortningar och symboler samt tydlig struktur. Det är vanligt att avsluta med en sammanfattning och att gå igenom anteckningarna för att förstärka lärandet. Anpassning till materialet och situationen är centralt, liksom regelbunden övning och uppföljning.

Användningsområdena sträcker sig från utbildning, där teknikerna stödjer inlärning och provförberedelse, till yrkeslivet, där anteckningar används vid möten, forskning och planering. Fördelarna inkluderar bättre organisation, ökad retention och enklare återkallelse. Begränsningar kan vara tidskrävande att lära in i början samt risk för överbelastning eller fokus på form framför innehåll.

Historiskt sett utvecklades Cornell-metoden under 1950-talet vid Cornell University av Walter Pauk; mind mapping populariserades av Tony Buzan under 1970- och 1980-talen, även om effekten av olika metoder varierar mellan individer.