alveolokapillærmembranen

Alveolokapillærmembranen, ofta kallad den respiratoriska membranen, är den mycket tunna barriären mellan alveolernas luft och blodet i lungkapillärerna. Den utgör gränsen där gasutbytet mellan luft och blod sker. Membranens struktur består huvudsakligen av alveolärt epitel (främst typ I-pneumocyter) med sitt basalmembran, kapillärt endotel med dess basalmembran, samt en mycket tunn interstitiell vägg där de två basalmembranen ofta fusioneras.

Den totala tjockleken är extremt liten, cirka 0,1–0,2 mikrometer, och den biologiska ytan som deltar i gasutbytet är stor (cirka 50–100 kvadratmeter hos vuxna). Gasutbytet leds av diffusion enligt Ficks lag: syre diffunderar från alveolernas luft till blodet, medan koldioxid diffunderar i motsatt riktning. Denna diffusion underlättas av den långa ytan och den tunna barriären. Surfactant som produceras av typ II-pneumocyter bidrar till att hålla alveolerna öppna och stabilisera ytan, men ingår inte som en del av membranen i strikt mening.

Vid sjukdomar som ödem, fibros eller inflammation kan membranens diffusionstäthet öka och tjockleken på barriären öka, vilket förväntas försämra gasutbytet och leda till hypoxemi eller hyperkapni. Membranen är därmed central för lungornas ventilation-perfusion-sampling och känslig för störningar som påverkar syre- och koldioxidutbytet.