accessormetoder

Accessormetoder, ofta kallade getters, är metoder i objektorienterad programmering som ger läsåtkomst till ett objekts interna tillstånd utan att externa källor exponeras för de privata fälten. Genom att centralisera datahämtningen stödjer de inkapsling, bevarande av invarians och ett enhetligt gränssnitt mot objektets data. Vanligt är att en accessor returnerar ett fältvärde eller ett beräknat värde baserat på flera fält, utan att förändra objektets tillstånd.

Namngivning följer ofta konventionen getX för icke-booleanska attribut och isX för booleans, även om språkvarianter som använder egenskaper ofta kapslar detta bakom en enkel syntaks. I språk med egenskaper kan man deklarera en get-åtkomst som gör samma sak som ett fält, medan set-åtkomst kan finnas separerad eller saknas helt i immutabla typer.

Fördelar inkluderar möjligheten att införa validering, loggning eller beräkningar vid hämtning, samt att kunna byta intern implementering utan att klientkod måste ändras. Nackdelar är att överdriven användning av accessorer kan leda till boilerplate och öka antalet beroenden mellan klienter och objektets yttre gränssnitt; också kan felaktigt implementerade accessorer dölja prestandaproblem eller skapa code smell.

Användningsområden inkluderar kontrollerad åtkomst i API:er, beräknade egenskaper och stöd för refaktorisering där intern struktur ändras men externa kontrakt hålls konstant.