YagiUdaantenner

Yagi-Uda-antenner, ofta kallade Yagi-antenner, är riktade radioantenner som består av flera parallella element i en rad. Den har vanligtvis ett drivande element (ofta en dipol eller folded dipol), en reflektor bakom drivande elementet och en eller flera direktorer framför. Dessa element är monterade på en gemensam bom och matas med ett impedansmatchningsnät eller balun.

Drift och strålningsmönster: Det drivande elementet exciteras av sändaren eller mottagaren och generar strömmar som påverkar övriga element. Reflektorn är något längre än det drivande elementet och direktorerna är kortare. Arrangemanget skapar konstruktiv interferens i framåtriktningen och destruktiv interferens i sid- och bakriktningar, vilket ger en stark framåtriktad stråle, ökat gain och snävare strålningsbild samt minskad sidelob.

Historia: Uppfanns 1926 av Hidetsugu Yagi och Shintaro Uda i Japan. Det fick stor spridning för radiomottagning och televisionsmottagning och är fortfarande vanligt förekommande tack vare sin enkelhet och höga gain i förhållande till en enkel dipol.

Konstruktion och prestanda: Typiska längder är drivande element runt 0,5 λ, reflektorn cirka 0,5–0,7 λ och direktorerna cirka 0,4–0,45 λ, med avstånd mellan elementen ungefär 0,1–0,25 λ. Antalet element påverkar gainen; vanliga konsumentdesigner har 3–5 element, vilket ger ungefär 6–12 dBi. Bandbredden är relativt smal men kan ökas med olika designvarianter.

Användning och begränsningar: Används för VHF/UHF- televisionsmottagning, amatörradio, punkt-till-punkt-länkar och andra riktade RF-tillämpningar. Polarisation är oftast linjär och kan vara horisontell eller vertikal. Begränsningar inkluderar frekvensspecifik tuning, krav på riktning och smal bandbredd som kräver försiktig installation.