Vätskepermeabilitet

Vätskepermeabilitet är en fysiologisk term som beskriver hur lätt vätska passerar genom ett biologiskt membran eller genom vävnad. Begreppet används särskilt vid studier av kapillärer och epitelvävnad. I praktiken kan vätskepermeabilitet uttryckas som hydraulisk konduktivitet (Lp) eller som en filtrationskoefficient; båda måtten anger hur mycket vätska som passerar per tidsenhet, ytenhet och tryckskillnad.

Mekanismerna bakom vätskepermeabilitet inkluderar transcellulär transport där vatten diffunderar genom membran via aquaporiner och paracellulär transport genom tight junctions mellan celler. Passageen drivs av hydrostatiska och osmotiska gradienter, och passagen kan påverkas av vilken mängd vattenkanaler som finns samt av hur tätt cellerna är sammanfogade.

Faktorer som påverkar vätskepermeabiliteten är bland annat membranets struktur och porstorlek, närvaro av aquaporiner, tight junctions starkhet, temperatur samt inflammatoriska mediatorer. Olika vävnader har olika basal nivåer av permeabilitet; blod-hjärnbarriären har generellt låg vätskepermeabilitet medan vissa organ som levern eller glomeruli i njurarna kan vara mer genomsläppliga. Inflammation och kärlskada ökar ofta vätskepermeabiliteten.

Mätning av vätskepermeabilitet sker vanligtvis i laboratorieexperiment med tracer-dörrar som mannitol eller inulin för att uppskatta diffusivitet, eller genom vattenflödesbaserade mått som hydraulisk konduktivitet. I klinisk forskning studeras vätskepermeabilitet som del av vätske- och blödningsbalans samt i sjukdomar som ödem, inflammation och skador i blod-kärl- eller blod-hjärnbarriären.