Väggbeteende

Väggbeteende är ett beteende där individer eller autonoma agenter håller sig nära väggar eller följer väggens kontur i en miljö. Begreppet används inom ethologi, psykologi och robotik för att beskriva hur rumslig orientering och riskbedömning påverkas av närvaron av väggar.

Hos många däggdjur, särskilt råttor och möss, beskrivs väggbeteende ofta som thigmotaxi, en beröringsorientering där sensoriska intryck från väggar och kanter styr rörelsen. I en ny eller osäker miljö tenderar individer att söka skydd nära väggar snarare än att utforska öppna ytor. Väggbeteende används därför ofta som en indirekt indikator på ångest eller riskbedömning i experimentella sammanhang. Beteendet varierar mellan arter, kön och individuella erfarenheter och påverkas av faktorer som ljus, lukt och observationslängd.

Inom_robotik_ används väggnära beteende som en enkel navigationsstrategi, ofta kallad väggföljning. Robotar utrustas med sensorer som ultraljud, LIDAR eller kamerabaserade system för att hålla avstånd till väggar, vilket underlättar utforskning, kartläggning (SLAM) och manövrering i trånga utrymmen.

Mätningar av väggbeteende innefattar andelen tid nära vägg, medelavstånd till vägg och banans täthet eller kurvatur. Tolkningsaspekterna bör anpassas till art, kontext och observationslängd.

Se även: thigmotaxi, explorativt beteende, navigering, robotik.