Vädernormalisering

Vädernormalisering är en metod inom meteorologi och klimatforskning där observationer justeras för att göra dem jämförbara över tid och mellan platser. Syftet är att ta bort eller reducera effekter av säsongsvariationer, instrumentförändringar och andra icke-klimatiska faktorer så att längre tidsserier eller olika platser kan jämföras på ett meningsfullt sätt.

Metoden bygger oftast på en referensnorm, vanligtvis en 30-års normalsperiod (till exempel 1991–2020). För varje dag eller tidssteg beräknas det förväntade värdet och variationen enligt normalsperioden, och observationerna anpassas därefter. Vanliga tekniker är säsongsjustering (justering med hjälp av säsongsdelar) och standardisering (till exempel z-score). I praktiken kan vädernormalisering innebära att avvikelser från normalsen dagliga temperaturer eller nederbörd används i vidare analys.

Användningar inkluderar jämförelse av temperatur- eller nederbördsförhållanden över år eller mellan olika mätplatser, analys av extrema händelser och homogenisering av långtidsserier för att korrigera för förändringar i mätmetoder eller plats. Normalisering bidrar till att göra klimat- och väderstudier mer robusta och kommunicerbara.

Begränsningar och kritik: valet av normalsperiod och metod påverkar resultaten och tolkningen. Normalisering kan också dölja långsiktiga trender om de inte hanteras försiktigt. Termen används i olika sammanhang och kan innebära något olika procedurer beroende på syfte och organisation.