Virusinaktivering

Virusinaktivering innebär att virusets förmåga att infektera en värdcell förloras utan att viruspartikeln nödvändigtvis avlägsnas helt. Inaktiverade virus kan finnas kvar som partiklar men saknar förmåga att starta en ny infektion. Inaktivering används i olika sammanhang, bland annat vid laboratoriearbete, i tillverkning av vacciner och vid desinfektion av ytor och miljöer.

Metoderna för inaktivering kan delas in i fysiska och kemiska tillvägagångssätt. Fysiska metoder omfattar upphettning, strålning såsom ultraviolett ljus och andra former av energi som stör virusets struktur. Kemiska metoder innebär användning av desinfektionsmedel eller kemikalier som förstör viralt arv eller kapsid/hölje. Virusens typ och omgivande miljö påverkar vilken metod som är mest effektiv; generellt är enveloped virus mer känsliga än icke‑ enveloped virus, även om undantag finns.

Verifiering av inaktiveringens effekt sker genom att mäta kvarvarande infektiösitet med tester som plaque- eller TCID50-assays. En inaktiveringsprocess anses framgångsrik när infektiösiteten minskar avsevärt enligt gällande riktlinjer. Effektiviteten beror på virusets egenskaper, närvaro av organiskt material och behandlingens förhållanden; därför måste processer valideras under relevanta förhållanden.

Användningsområden inkluderar laboratoriearbete, vaccinproduktion, livsmedels- och desinfektionsindustrin samt miljöåtgärder. Val av inaktiveringsmetod styrs av virusets känslighet och regulatoriska krav. Vissa virusgrupper är mer motståndskraftiga mot vissa metoder och kan kräva kombinerade strategier.

---