Vintergröda

Vintergröda är en beteckning för grödor som sås på hösten och övervintrar under vintern med syftet att skydda och förbättra jordmånen samt ge biomassa tidigt på våren. Denna praxis används ofta som en del av växtföljden och som grön gödning eller som skydd mot urlakning och erosion. Val av art och blandningar varierar beroende på klimat, mark och odlingsmål. Vanliga vintergrödor i tempererade klimat är vinterkorn och vintervete, ofta i kombination med klöver- eller vallväxter som bidrar med kväve och biologisk mångfald.

Plantering och skötsel sker vanligtvis i slutet av sommaren eller början av hösten. Övervintringen beror på vädrets gång samt jordens fukthalt och temperatur. I vår riskbedöms om grödan ska avslutas innan nästa vår- eller sommargröda etableras. Avslutningen kan ske genom mekanisk eller kemisk bekämpning, eller genom grävning och plöjning beroende på odlingssystem och mål med växtföljden.

Fördelarna med vintergröda inkluderar minskat jordslitage och erosion, minskad urlakning av näringsämnen (särskilt kväve), ökat jordbäddens organiska innehåll och snabb biomassatillväxt som kan stärka markstrukturen. Utmaningar kan vara risken för dålig övervintring i mildare vintrar, extra kostnader och arbetsinsats samt att kvävebindande växter påverkar näringstillgången inför nästa gröda.

Vintergröda används ofta i svenska och andra nordliga jordbrukssystem som ett verktyg för hållbar markvård och försiktig näringshantering.