Tunnelingstyper

Tunnelingstyper beskriver de olika konstruktionsmetoder som används för att skapa tunnlar för transporter, vattenförsörjning, avlopp och andra infrastrukturella ändamål. Valet av metod beror på geologi, vattenförhållanden, markens bärighet, ytpåverkan och ekonomiska överväganden. Metoderna skiljer sig åt hur tunneln drivs och hur dess konstruktion stöds under arbetet.

Borrade tunnlar med tunnelboringsmaskin (TBM) används för längre, djupa eller svåra berg- och jordförhållanden. TBMs skapar tunneln medan de ofta monterar ett stöd, till exempel förtillverkade segment. Olika TBM-varianter finns, såsom jordtrycksbalanserade (EPB) och bergsborrande maskiner, anpassade till marken.

Cut-and-cover-metoden innebär att ytan grävs upp, en tunnel byggs i öppen schakt och sedan täcks igen. Den används ofta i tätbebyggda områden eller när tunneln är relativt kort och nära ytan.

Immersad tunnel, även kallad sänktunnel, byggs av förtillverkade segment som sänks ned i en vattenfylld kanal eller flodbädd och fogas samman under vattenytan. Denna metod används vid undervattensförbindelser och bredare vattenövergångar.

Drill-and-blast används främst i hårt berg när TBM inte är ekonomiskt försvarbart eller geologin kräver fri hand. Hålen borras och fylls med sprängämnen, massan avlägsnas och tunneln tätas med sprutbetong och bultning.

New Austrian Tunneling Method (NATM) eller stödsystemanpassad tunnling bygger på bergets egen bärighet och används i varierande geologi. Excavationen sker i korta sektioner med sprutbetong, rockbolts och lätt väggstöd som anpassas efter förhållandena.

Valet av tunnelingstyp påverkas av krav på säkerhet, luftkvalitet, kostnader och påverkan på omgivningen. I komplexa projekt används ofta flera metoder i olika delar av tunneln för att optimera effektivitet och risker.

---