Tumörspecifika

Tumörspecifika hänvisar till molekylära kännetecken som uttrycks enbart eller i mycket högre grad i tumörceller än i normala celler. Sådana egenskaper används inom forskning och klinik för att särskilja tumörer från frisk vävnad och för att rikta behandlingar med större precision och färre bieffekter.

Två vanliga kategorier är tumörspecifika antigen (TSAs), ofta neoantigener som uppstår genom somatiska mutationer och därmed skapar nya peptider som kan igenkännas av T-celler, samt tumörbegränsade antigener (till exempel cancer-testis-antigener) som i viss mån är specifika för tumörer men inte helt exkluderar uttryck i vissa normala vävnader. Begreppen TAAs och TSAs används ibland för att beskriva olika grad av tumörspecifikhet.

Identifiering och val av tumörspecifika mål sker med genomsekvensering, transcriptomics och proteomik, kompletterat av immunologiska tester för att bekräfta igenkänning av målet. Denna kunskap ligger till grund för personaliserad cancerbehandling, bland annat immunterapier som vaccinationer, T-cellsbaserade terapier (TCR- och CAR-T), samt antikropps- och bispecifika behandlingar som riktar sig mot specifika tumörantigener.

Utmaningar inkluderar intratumoral heterogenitet och antigenförlust, vilket kan leda till terapeutiskt motstånd, samt risk för off-target-effekter mot normalt vävnad. Immunmiljön och patientens individuella svar spelar också en betydande roll för behandlingens effektivitet och varaktighet.

Exempel används i kliniska studier där neoantigener i en individuell tumör eller specifika mutationer som ger unika tumörantigen studeras som mål, vilket illustrerar principen att precisionen i målval kan förbättra behandlingens nytta och säkerhet.