Transistorutgång

Transistorutgång är den utgångsnod eller den signal som lämnar en transistormodul eller förstärkarkrets där transistorn fungerar som aktor. Utgången styrs av vilken typ av transistor som används (till exempel Bipolär transistor BJT eller FET MOSFET) och av hur kretsen är kopplad, det vill säga konfigurationen kring transistorn.

BJT-utgångar finns främst i tre grundläggande konfigurationer. I common-emitter (CE) tas utgången från kollektorn medan emittern är gemensam. CE ger ofta stor förstärkning av både spänning och ström och inverterar fasen mellan ingång och utgång, men utgångsimpedansen är relativt hög. I common-collector (emitter follower) tas utgången från emittern; här är ingångsimpedansen hög och utgångsimpedansen låg, med en voltagesutgång som i praktiken är nära ingångsnivån (gain ≈ 1) utan fasförändring. I common-base (CB) tas utgången från kollektorn; denna konfiguration har låg ingångsimpedans och hög utgångsimpedans och används ofta vid högfrekvensapplikationer med begränsningar i strömförstärkning.

MOSFET-utgångar följer liknande resonemang men med olika modellering. Inom common-source (CS) tas utgången från dräneraren och ges vanligtvis hög spänningsförstärkning samt hög utgångsimpedans. Common-gate (CG) har ingången vid källan och utgången vid dräneraren, ofta låg ingångsimpedans och används i vissa RF- och förstärkarapplikationer. Common-drain, även kallad emitter/följare (source follower), har utgången vid källan med gain närmast 1 och mycket låg outputimpedans.

I praktiken används transistorutgången för att driva belastningar och för impedance-matching, ofta involverande en last som omvandlar ström till en spänningssignalsignal. I digital logik fungerar utgångarna som snabba switchar som kopplar till hög eller låg nivå med hjälp av pull-up och pull-down-strömmar.