Tomgångskapaciteten

Tomgångskapaciteten är en ekonomisk term som beskriver den del av ett företags eller en branschs produktionskapacitet som inte används när produktionen ligger under den maximala nivån. Den speglar slack i produktionssystemet och kan uppstå av flera skäl, både kortsiktiga och strukturella.

Mätning sker ofta som skillnaden mellan den teoretiskt maximala (eller designade) kapaciteten och den faktiska produktionen. Kapacitetutnyttjandegrad uttrycks vanligtvis som förhållandet mellan faktisk produktion och maximal möjlig produktion. En högre tomgångskapacitet innebär därmed ett lägre kapacitetsutnyttjande.

Orsakerna varierar och kan inkludera efterfrågeunderskott, säsongsvariationer, underhållsperioder, maskin- eller arbetskraftsbegränsningar, omstruktureringar eller långsiktiga investeringar som väntar på beslut. Tomgångskapacitet kan vara tillfällig (cyklisk) eller mer varaktig (strukturell).

Ekonomiskt har hög tomgångskapacitet ofta negativa konsekvenser. Fasta kostnader per producerad enhet ökar, vilket kan pressa lönsamheten och påverka beslut om investeringar och prisnivåer. Samtidigt kan företag använda olika åtgärder för att minska tomgångskapaciteten, till exempel flexibilisering av produktionen, outsourcing, eller justering av lager- och arbetskraftsresurser.

Inom makroekonomi används tomgångskapacitet som en indikator på hur mycket av produktionsresurserna som verkligen används. Den är därmed relevant i analyser av konjunktur, kapacitetsutnyttjande och policybeslut som syftar till att stabilisera efterfrågan och investeringar.