Titreringar

Titreringar är en grupp av analytiska metoder där en lösning med känd koncentration (titrant) noggrant tillförs en lösning med osäker koncentration (analyt) för att bestämma mängden av ett ämne i lösningen. Metoden bygger på en stökiometrisk kemisk reaktion mellan titrant och analyt. Vanliga titreringsreaktioner omfattar syra–bas, redox och komplexbildning.

Principen innefattar att volymen av titrant som krävs för att uppnå fullständig reaktion (equivalence point) eller en observerad förändring (endpoint) registreras, ofta med en byrett och en konisk flaska. Endpunkten uppmärksammas med en indikator som ändrar färg, eller med potentiometrisk mätning av pH, redoxpotential eller skapad komplexation. Den faktiska equivalence point bör överensstämma med endpoint genom val av lämplig indikator eller instrumentering.

Vanliga typer av titreringar är syra–bas-titrering där en syra neutraliseras av en bas, redoxtitriering där oxidation–reduktion reagerar, och komplexometrisk titrering där metalljoner binds med EDTA och mängden metall bestäms med indikatorer eller potentiometriska metoder. Andra varianter inkluderar fällnings- eller jonbytesbaserade titreringar.

Användningsområden inkluderar kvalitetskontroll inom läkemedels- och livsmedelsindustrin, miljö- och vattenanalys, klinisk diagnostik och forskning. Stor noggrannhet uppnås genom standardisering av titranten mot en primär standard och noggrann provberedning. Begränsningar innefattar interferenser, krav på noggrann volymmätning och möjlig påverkan av färgindikatorer av olika ämnen.