Syretransportens

Syretransportens beskriver de fysiologiska processer som flyttar syre från lungorna till kroppens vävnader och samtidigt avlägsnar koldioxid från vävnaderna till lungorna. Huvuddelarna i systemet är lungorna, blodet och vävnaderna samt de kemiska mekanismer som reglerar syrebindning och frisättning.

I lungorna laddas syre på hemoglobinet i de röda blodkropparna när blodet passerar genom lungkapillärerna. Det lösta syret i plasma är små mängder jämfört med det som transporteras av hemoglobinet. Varje hemoglobinmolekyl kan binda upp till fyra syremolekyler och omvandlas till oxyhemoglobin. I vävnaderna frisätts syre där det behövs, drivet av koncentrations- och tryckskillnader samt av faktorer som temperatur, pH och koldioxidnivåer.

Hemoglobinet har en ändringsbar affinitet för syre, vilket gör att syre binding och frisättning följer specifika regler. Bohr-effekten innebär att högre koldioxidnivåer och surare miljöer minskar Hb:s affinitet, vilket underlättar syreavgivning i aktiva vävnader. 2,3-bisfosfoglycerat i röda blodkroppar kan också reglera syrgasaffiniteten över tid. Ofta beskrivs syrgastransporten tillsammans med koldioxidtransporten, där koldioxid transporteras som bicarbonat, karbaminohemoglobin och löst CO2.

Faktorer som påverkar syretransporten inkluderar järnbristanemi och andra anemiformer som minskar blodets syrekapacitet, samt polycytemi som kan öka det. Kliniska tillstånd som koloxidförgiftning påverkar också syrgasleveransen genom att förändra Hb:s bindningsegenskaper. Syretransporten är därmed central för cellandning och energiproduktion i kroppen.