Svårlösliga

Svårlösliga föreningar är ämnen som har mycket låg löslighet i vatten. Vid kontakt med vatten uppstår en jämvikt mellan den fasta fasen och de upplösta jonerna, vilket innebär att lösningen når en konstant koncentration när fällning och upplösning balanserar varandra.

Lösligheten av en svårlöslig förening beskrives ofta med dess solubility product, Ksp, för ett salt AB(s) som dissocierar i vatten enligt AB(s) ⇌ An+(aq) + Bm−(aq). Ksp = [An+][Bm−]. En mycket liten Ksp säger oss att föreningen är svårlöslig. Lagringseffekten i det kristallina givet gör att gitterenergin motverkar upplösning, medan hydratiseringsenergin driver upplösningen. Denna balans förklarar varför vissa föreningar är sparsmakade i lösning trots närvaro av vatten.

Temperaturen påverkar lösligheten, och effekten varierar mellan olika föreningar. För de flesta svårlösliga salter ökar lösligheten vid högre temperatur eftersom dissolutionen ofta är endoterm, men undantag förekommer.

Exempel på svårlösliga salter är silverklorid (AgCl), silverbromid (AgBr) och bariumsulfat (BaSO4). Andra vanliga exempel är kalciumkarbonat (CaCO3), bly(II)jodid (PbI2) och koppar(II)hydroxid (Cu(OH)2). Dessa föreningar används inom analytisk kemi, till exempel i gravimetrisk analys och i fällningsreaktioner för separationer.

Faktorer som kan påverka lösligheten inkluderar common ion-effekten, som minskar lösligheten när ett gemensamt jontion finns i lösningen, samt komplexbildning, som kan öka lösligheten genom att bilda lösliga komplexjoner.