Stamcellslinjer

Stamcellslinjer är odlingsbara populationer som härstammar från stamceller och som kan upprätthålla självförnyelse och differentieringspotential över många cellegenerationer i laboratoriemiljö. De fungerar som viktiga verktyg inom biomedicinsk forskning och utveckling av cellbaserade terapier.

De tre vanligaste typerna är embryonala stamcellslinjer (ESC-linjer), inducerat pluripotenta stamcellslinjer (iPSC-linjer) och adulta stamcellslinjer. ESC-linjer härrör från inre cellmassan i blastocyster och är pluripotenta, dvs. kan bilda alla kroppens celltyper. iPSC-linjer uppnås genom att omprogrammera somatiska celler till ett pluripotent tillstånd, oftast genom aktivering av specifika faktorer. Adulta stamcellslinjer finns i olika vävnader och är vanligtvis multipotenta, med en mer begränsad differentiation jämfört med ESC- eller iPSC-linjer.

Stamcellslinjer kännetecknas av uttryck av vissa markörer, deras förmåga att ge upphov till flera celltyper och av genetisk stabilitet. Inom kvalitetskontroll följer man tester för pluripotens eller multipotens, karyotyp, sterilitets- och mykoplasmaversioner samt passageantal och autentisering.

Användningsområden inkluderar sjukdomsmodellering, läkemedelsutveckling, toxikologiska tester och regenerativ medicin samt grundforskning. Etiska överväganden är särskilt framträdande för ESC-linjer, medan iPSC-linjer generellt uppfattas som mindre kontroversiella. Reglering och god forskningspraxis styrs av nationella och internationella riktlinjer samt biobankers policyer.

Stamcellslinjer lagras ofta i biobanker och distribueras till forskare efter granskning och kontraktshandlingar. Exempel på förvaringsnätverk omfattar biobanker som samlar ESC- eller iPSC-linjer och internationella register.