Spårvägssystem

Spårvägssystem är ett urbant kollektivtrafiknät som använder räls och eldrivna fordon, vanligtvis spårvagnar, för regelbunden pendeltrafik inom staden eller till närliggande områden. Fordonen trafikerar antingen i gatubana bland annan trafik eller på egna rälsbanor med begränsad korsning med övrig trafik. Kraftförsörjningen sker normalt via overhead‑ledning med pantograf eller liknande, och fordonen är ofta låggolv och tillgängliga för passagerare med olika rörelsehinder.

Infrastrukturen omfattar räls, växlar, hållplatser, depåer och kraftförsörjningsanläggningar samt signalsystem och trafikstyrning. Spårvägslinjer kan vara helt i gatunätet eller separerade, och ofta finns särskilda körfält och trafikprioritet vid signaler. Underhåll av räls, växlar och elnät är centralt för driftsäkerheten. Systemet kräver också planering av trafikflöden, parkering och tillgänglighet till hållplatser.

Historik och användning: spårvägar utvecklades på 1800-talet som ett sätt att erbjuda snabb och kapacitetstät kollektivtrafik i städer. Elektrifieringen ledde till omfattande utrullning i många städer i Europa och Nordamerika. I Sverige byggdes och moderniserades nät i bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö, med perioder av nedläggning och senare återuppbyggnad och förnyelse under de senaste decennierna. Begreppet spårväg används ofta för både traditionella spårvägsnät och moderna light rail-lösningar i olika länder.

Egenskaper och utmaningar: spårvägssystem erbjuder hög kapacitet, god tillgänglighet och låga lokala utsläpp jämfört med privatbilism. Nackdelar inkluderar höga investeringskostnader, krav på mark och anpassning av stadsmiljön. Framtiden innebär ofta ökad modernisering, lågutsläppsfordon, digital trafikstyrning och större möjligheter till automatisering samt bättre integration med övrig kollektivtrafik.