Solaktiviteten

Solaktiviteten avser variationer i solens magnetiska aktivitet och dess utstrålning. Den omfattar solfläckar, solfläktar, koronala massutkastningar och solvinden samt variationer i den totala och spektrala solstrålningen. Aktiviteten varierar främst i en cirka elvaårig cykel men kan visa längre variationer.

Solcykeln är den dominerande tidsmässiga ramen för solaktiviteten. Under solmaximum ökar antalet solfläckar och sannolikheten för energirika utbrott, medan solminimum kännetecknas av få fläckar och färre händelser. Långsiktiga variationer, såsom Maunder-minimum, visar att cyklerna inte är helt förutsägbara.

Solfläckar är magnetiskt intensiva områden som syns som mörka fläckar på solytan. De följs ofta av solfläktar och koronala massutkastningar, som kan sprida plasma och magnetfält i rymden. Solvinden för med sig partiklar som påverkar den totala solstrålningen och specifika våglängder, vilket samverkar med solens aktivitet i rymden.

På jorden kan solaktiviteten ge geomagnetiska stormar som stör radiokommunikation, GPS och elnät, samtidigt som ökad kosmisk strålning kan påverka höghöjdsflyg och rymdresor. Effekterna är viktiga för rymdväderforskning och teknologisk robusthet, och kopplingar till klimatet diskuteras flitigt men är omdebatterade.

Övervakning av solaktiviteten sker med satelliter och markbaserade instrument, exempelvis SOHO, SDO, Parker Solar Probe och Solar Orbiter, samt magnetometer- och radiobaserade nätverk. Observationer används för att förutsäga rymdmiljön och för grundforskning om solens magnetism och dynamik.