Röstresonans

Röstresonans är de resonanta egenskaperna i den övre delen av luftvägen som formar röstens klang. Rösten uppstår i huvudsak genom en glottal källa (definierad av stämläget och luftflödet genom stämbanden) som sedan filtreras av vokala tracten, dvs. munhåla, svalg och näshåla. Denna filtereffekt styrs av formen och storleken på resonatorerna i talorganen och bestämmer därmed hur olika ljud uppfattas som olika vokaler och klanger.

De viktigaste resonanserna kallas formanter. Formanter är stående vågor som uppstår i vokaltraktens olika delar och deras frekvenser påverkas av hur tungan, läpparna, käken och mjuka gommen är placerade. De två första formantfrekvenserna, F1 och F2, har störst betydelse för grundläggande vokalidentifiering: F1 kopplas till munöppningens storlek och F2 till tunga position i front-back riktningen. Höga formanter (F3 och högre) bidrar till nyanser i röstklang och individens unika timbre. Nasalisering och andra resonatorer i näshålan kan också påverka formantmönstret.

Mätning och analys av röstresonans görs vanligtvis genom ljudanalys där formantfrekvenserna kartläggs i spektrala representationer eller genom linjär prediktiv analys (LPC). Dessa metoder används inom språkvetenskap, röst- och sångträning samt tal-syntes och taligenkänning för att beskriva och efterlikna röstens kvalitet.

Röstresonans är därför central för hur vi upplever olika röster och vokaler och hur röstens klang uppfattas i språket, sången och talteknisk kommunikation.