Ränteantaganden

Ränteantaganden är de räntor som används vid värdering av framtida pensions- och försäkringsförmåner. De beskriver hur mycket ränta som används för att omvandla framtida betalningar till nuvärde (diskonteringsräntan) och, i vissa sammanhang, vilken avkastning planen kan förvänta på sina tillgångar. Antagandena är oftast långsiktiga och kan uttryckas som nominella eller reala räntor.

Valet av ränteantaganden baseras på marknadsdata, inflation, kreditrisk och gällande redovisnings- eller försäkringsregler. Vanliga utgångspunkter är avkastningen på säkra ränteinstrument som statsskuldväxlar eller långa statsobligationer, justerade för planens risknivå och likviditet. Redovisningsstandarder och tillsynsregler påverkar hur antagandena sätts och hur ofta de uppdateras. I svensk praxis sker ofta en noggrann utvärdering av ränteantaganden i samband med årsredovisningar, rapporter till tillsynsmyndigheter och kommuners pensionsplaner.

Effekten av ränteantaganden är stor. Höjda antaganden minskar angivna skulder och förbättrar finansieringsstatus, medan lägre antaganden ökar skulderna och kan kräva högre premier eller bidrag. För kommuner, företag och pensionstiftelser följer därför ofta känslighetsanalyser och stresstester för att visa hur ändrade förutsättningar påverkar soliditet och framtida kostnader.