Runoutmätning

Runoutmätning är en mätteknik som används för att bestämma hur mycket en yta på en roterande komponent avviker från en ideal form när delen roterar kring sin axel. Vanliga mått är radialt runout, som beskriver avvikelsen från en perfekt cirkel eller cylindrisk form när den roterar, och axiellt runout, som beskriver wobbl eller avvikelse längs axeln. I vissa sammanhang används begreppet total runout, som avser den maximala avvikelsen mellan den verkliga ytan och den ideala profilen under en full rotation.

Mått kan erhållas med olika instrument, främst dialindikatorer eller mätmikrometrar monterade i ett rotationsfixtur, samt med datorstödda mätresurser som koordinatmätmaskiner (CMM) eller laserbaserade system. Valet av metod beror på delens geometri, toleranser och krav på noggrannhet. Innan mätningen behöver delen säkras ordentligt i en referensyta eller chuck och axeln must aligneras noggrant för att undvika felaktiga värden orsakade av misalignment eller fixturfriktion.

Proceduren innefattar vanligtvis att delen roteras genom en definierad vinkelomfång medan mätinstrumenten registrerar avvikelsen vid olika angularpositioner. Resultatet presenteras som maximal avvikelse (TIR eller motsvarande) eller som en kurva av avvikelse över rotationen. Tolkningen av värdena används för att bedöma överensstämmelse med specifikationer inom kvalitetskontroll och har betydelse för mekaniska egenskaper som vibration, buller och livslängd hos roterande system.

Användningsområden finns inom tillverkning av axlar, spindlar, hjul och andra cylindriska eller skilda ytor där jämnhet och styrka kräver kontrollerad runout. Vetenskapliga och industriella standarder för runoutmätning hänvisar vanligtvis till GD&T-principer och relevanta mått- och toleransstandarder.